Blandade känslor.

Idag har jag varit och gjort något hemskt... Kollat på en ny stallplats. Det känns ganska hemskt faktiskt, känner mig som en svikare som har varit otrogen mot mitt fina, bästa stall. Egentligen vill jag inte flytta men i och med att Tottes gård är till salu så är framtiden där så osäker och jag vill inte att det ska bli så att vi en dag står där utan stallplats och därför måste ta in på första bästa ställe.

Kan knappt tänka mig ett liv utan Tottes stall, det är där jag har stått i alla år och där jag har "vuxit upp". Trivs så fruktansvärt bra med alla stallkompisar och det är helt otroligt så bortskämda vi är av Totte, han gör allt för oss, ställer alltid upp och är som ett levande uppslagsverk när det kommer till hästar. Men tyvärr är det ju så att utan Totte kommer det inte vara Tottes stall längre och det kommer komma en dag då Totte faktiskt tar alla saker och flyttar där i från och det kommer några nya ägare. Om den dagen är om en månad eller om ett halvår kan man inte säga men kan bara inte tänka mig tanken att Totte inte längre ska vara där och lägga sig i allt, gorma, fråga en hur det går med jobb, hjälpa en när det behövs, komma utspringandes till stallet och fira när det gått bra för hans dotter på travet och bara alltid finnas nära till hands. Så av den anledningen har jag och Sophie varit och kollat på ett nytt stall idag och väl där så insåg vi att möjligheten till att få flytta till ett sånt här stall får vi bara en gång. Väntar vi ett halvår är det försent och då kommer vi hamna på någon "sista sekunden lösning" och det känns inte rättvist mot våra hästar.

Så från och med nästa månad kommer inte Sokrates vara Bergsviksbo längre. Får tårar i ögonen bara jag tänker tanken. Känns som att lämna allt jag håller kärt! Men vi kommer flytta till ett stall med otroliga utvecklingsmöjligheter, ett stall med fantastiska ridvägar och otroligt seriöst folk. Ett stall där det inte är massa spring och ståhej och utomstående som passerar utan ett ställe där en lättstressad häst som Sokrates kommer kunna slappna av, vilket han inte skulle kunna om vi stod på något större stall.

Så det är verkligen med blandade känslor jag berättar det här, samtidigt som jag vet att jag kommer gråta krokodiltårar av att berätta för Totte att jag inte längre kommer stå kvar och samtidigt som jag kommer sakna alla fantastiska år i det stallet något oerhört så känns det som att det är till det här stallet jag ska flytta om jag någon gång ska göra det. Sokrates kommer få så så stora utvecklingsmöjligheter och på somrarna kan vi rida ner till gläntan och bada. Så jag tror och hoppas att det kommer bli jättebra i slutändan, om inte så hoppas jag att jag är välkommen tillbaka till Tottes stall så länge han bor kvar.

/Celia

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0